Hatice Akalinli Där ringklockorna från Elinborgskolan hörs, de som berättar om att rasten är slut, där bor Hatice Akalinli. Hon som aldrig tagit en rast sen hon själv gick i den skolan. 1970 var Hatice nio år och hade precis kommit till Sverige. Decennier senare har hon samlat på sig smultronställen och berättelser om var och […]
Hatice Akalinli
Där ringklockorna från Elinborgskolan hörs, de som berättar om att rasten är slut, där bor Hatice Akalinli. Hon som aldrig tagit en rast sen hon själv gick i den skolan. 1970 var Hatice nio år och hade precis kommit till Sverige. Decennier senare har hon samlat på sig smultronställen och berättelser om var och varannan plats i Tensta. Ett stenkast från hennes hem, i en källarlokal på höjden av Tensta finns en mötesplats hon har varit med och skapat. Det var i maj 1997.
Kvinnocenter i Tensta-Hjulsta har funnits i 21 år och jobbar bland annat för att stärka kvinnor och bryta isolering och segregering. Varje dag besöks föreningen av ett trettiotal kvinnor med rötter ifrån minst tjugo olika länder. I vårt kalla land har källarlokalen på Glömmingegränd varit en viktig plats för kvinnorna. De har skapat en gemenskap, hittat värmen hos varandra och i sig själva. I en blandning av skratt, kunskapsutbyte, manifest, mat och fest och inte minst kvinnokamp, har tårarna också letat sig fram.
Hatice berättar om ett av många möten, den här gången om en kvinna som behövde ett utrymme för att gråta. Olyckligt nog är detta inte ovanligt.
– Jag sa att hon skulle följa med till ett rum och gråta ut, ensam och i fred.
När livet känns tungt och pressande har kvinnocentret många gånger varit den enda trygga platsen att få släppa ut sina känslor. Varje tår som runnit ner för kvinnornas kinder har vattnat Hatices kämpaglöd gång på gång. En av de första gångerna hon förstod hur viktig kvinnokampen är, var när en kvinna i hennes närhet blev bortgift mot sin vilja. Orättvisorna före och efter den händelsen har varit många och det har aldrig riktigt funnits tid att tänka på sig själv. Även när livets smärtor försökt väcka henne till att börja ta hand om sig själv, har hon avfärdat de egna inre varningsklockorna för att hinna läka andra. Alla som känner henne berättar samma historia om den osjälviska och alltid stödjande, varma person hon är. Och det är inte ovanligt att lovorden är stora, inte minst av Stina Rinnman från ABF som jobbade med studiecirklar på Kvinnocentret i många år med start 1997.
– Hatice lyser som en stark stjärna för mig, säger hon rakt.
Steven Cuzner, också verksam i Kvinnocenter, har inte känt Hatice lika länge som Stina Rinnman, men känslorna är ändå desamma.
– Jag minns när Hatice kontaktade mig i januari 2017 för att hon ville att jag skulle bidra som svensklärare. Jag förstod med en gång att det var något speciellt med Hatices energi och jag fattade att KITH var en ovanlig plats. Och nu efter två år med KITH har jag sett hur det storslagna aldrig kan uppnås på andra sätt, än genom uthållighet och dedikation. Det är vad vi alla borde hedra Hatice Akalinli för.
Sibylla Göthe som också varit svensklärare på Kvinnocenter håller med.
– Hatice Akalinli har gjort ett mycket stort avtryck i Tensta med omnejd. Med kärleksfullt och respektfullt bemötande har hon hjälpt och stöttat en mängd invandrarkvinnor att komma ur ett tröstlöst utanförskap i förorten. Hennes insatser för dessa kvinnor, med positiva återverkningar även i deras familjer, är ovärderliga.
Kvinnocenter är inte bara en arbetsplats för Hatice och kollegorna, platsen har också växt till ett hem, en familj. En familj av gamla och nya vänner.
Nursen Okan, nära vän och aktiv i Kvinnocenter i Tensta Hjulsta, berättar,
– När vi lagade mat och löken som fanns hade börjat bli dålig, ropade hon ”Nu har jag opererat klart löken!”. Inget fick förfaras och läggas på sophögen. Det fanns inget som hon undgick att rädda. Hon fortsätter och säger att Hatice alltid har varit föreningens alla kroppsdelar: benen som verksamheten stått på, händerna som agerat, hjärnan bakom allt och hjärtat i varje handling. Nursen har varit den som alltid har sagt åt Hatice att hon måste börja tänka på sig själv innan livets påfrestningar tar över. Ur deras vänskap har ett systerskap vuxit fram, en vardagsglädje och drömmar om annat. En av de drömmarna har varit att bygga ett kvinnohus, ett hus för utsatta och hemlösa.
Förutom all tid som spenderats på Kvinnocenter har Hatice hjälpt både familj och vänner, inte minst fattiga i hemlandet Turkiet. Många gånger har hon tillsammans med andra kvinnor åkt till Istanbul efter att ha samlat in pengar, kläder och leksaker. Alltid redo att dela med sig. När man pratar med Hatice redan vid de första orden, för hon alltid någon annans talan. Kanske hade Hatice behövt en egen Hatice, så hon också kan ta den rast hon aldrig har tagit.
Redan innan hon var med och startade Kvinnocenter, när hon jobbade som dagmamma, träffade hon många mödrar och kvinnor som hon stärkte. Sökte hon inte upp dem, hittade de henne. Hon har följt ett otal kvinnor till domstolar, sjukhus, myndigheter, möten och andra instanser där utsatta människor ofta blir trampade på. Såklart hoppas hon att den här kampen inte ska behövas i framtiden, men som världens ser ut vill hon att Kvinnocenter fortsätter sitt viktiga arbete och att den yngre generationen tar vid. Att de står starka och stärkande.
Kvinnocenter i Tensta-Hjulsta med sina trånga korridorer och små rum kanske inte alls är iögonfallande för resten av världen. Men den som varit här vet att dessa rum är fyllda av stora hjärtan och trygga famnar. På ett sätt kan man säga att Hatice själv har varit med om att bygga en av de vackraste platserna i Tensta.
Vid pennan
Nawroz Zakholy