Detta är en hyllning till Kvinnocenter i Tensta-Hjulsta, och till andra liknande kvinnocenter och kvinnoföreningar på andra platser i Sverige.
Jag tänker på min mamma när jag är på kvinnocenter. Inte för att min mamma besöker kvinnocenter, snarare tvärtom. Kvinnocenter är en plats för gemenskap och vänskap, något som min mamma saknar. Jag har försökt att locka med henne till kvinnocenter, men utan framgång. Min mamma lever isolerad i sin lägenhet. Hon känner sig ensam, och de enda hon pratar med i vardagen är med sin granne, min syster och med mig. Hon har inga egentliga vänner. Hon känner att ingen bryr sig om henne. Å andra sidan, kontaktar hon inte heller någon och frågar hur de mår. Inte ens sina barn. Hon vill inte störa andra. Jag önskar min mamma var en av kvinnorna på kvinnocenter. Nej, fel – jag önskar min mamma var lika modig som andra kvinnor på kvinnocenter i att delta och våga visa sin sårbarhet. Det finns många blyga, ensamma och utsatta kvinnor. På kvinnocenter blir kvinnor sedda och bekräftade. Det är en plats för gemenskap, en plats där alla kvinnor kan bidra efter sin förmåga, utbyta kunskap och tjänster. Här formas vänskap, glädje och sorg delas. För mig finns det en enorm kraft i det. Jag önskar min mamma kunde få uppleva vad jag har upplevt på kvinnocenter, och den inspiration och kraft som detta innebär. Jag önskar att varje kvinna hade ett kvinnocenter att gå till.
